Försvarstal till finskan
Varning! Detta inlägg innehåller en osund mängd språkliga analyser och grammatik. För er som inte gillar sådant rekommenderar jag er att sluta läsa här.
Det här med finska språket är något som, trots att jag är sjukt slö i mina studier av det, ligger mig varmt om hjärtat. Fick en kommentar på mitt tidigare inlägg om de till synes jättelånga orden i finskan (vilka egentligen inte var så märkvärdigt långa om man tittade lite närmare på det. Särskilt inte om man hade stavat fel). Mitt svar blev lite längre än jag hade tänkt så jag tänkte att jag skriver ett inlägg om det istället.
När man som jag får för sig att läsa finska och berättar det för folk får man påfallande ofta kommentarer i stil med "Nämen, det som är ett så svårt språk!" eller "Oj, nej vad svårt! Finska är ju världens svåraste språk". Folk vet automatiskt att finska är svårt. Slår man upp "finska" i en ordbok är den enda beskrivningen man får "svårt". Frågan är bara hur de vet detta, ingen av dem man pratar med har någonsin läst finska. Nystar man lite till visar det sig att de heller inte känner någon annan som har gjort det. Den närmsta kontakt med finska de har fått var det finska barnprogrammet "Hej små knattar!" eller någon berusad finne på finlandsfärjan. Jag tycker också att det är svårt att förstå ett språk jag inte kan om jag bara hör det sådär. Jag tycker till exempel att majoriteten av världens alla språk är skitsvåra, för att inte säga omöjliga, att förstå. Men att inte förstå ett okänt språk är inte samma sak som att försöka lära sig ett eller att hantera ett språk man redan kan.
Det finns många myter om finskan som bidrar till något slags rädsla för språket. Bland annat har vi ju det här om de jättelånga orden. Jag är inte säker på varifrån den uppfattningen kommer, men jag antar att det påverkas av vilket modersmål man har. I till exempel engelskan särskriver man mycket mer än man gör i finskan. Det gör man däremot inte i svenskan. Att oinvigda engelsktalande får panik över de jättelånga finska orden är inte så märkligt, men att svenskar får det tycker jag är skumt. (Det som är ännu mer underligt är hur få av dessa rädda svenskar som faktiskt har läst riktig finska och inte bara lösryckta elementfraser såsom "Ei saa peittää".)
Har man kulturer som inte är alltför olika har man vanligen ett behov av att uttrycka samma saker. Det sker bara med lite olika mängd mellanrum mellan orden och med fler eller färre antal partiklar. Meningen "Hundbenet är under bordet" blir (med lite hemmagjord översättning för "hundben") på t.ex. spanska "La pierna del perro está debajo de la mesa". Betydligt längre alltså om man tittar på hela konstruktionen.
Kikar vi då på vad finskan har att erbjuda får vi av samma sats fram resultatet "Koiranluu on pöydän alla". Ungefär lika långt som i svenskan alltså. Flyttar vi upp hundbenet så att det ligger på bordet får vi dock "Koiranluu on pöydällä". Grammatikvarning: I det här fallet för att prepositionen "på" motsvaras av en kasusböjning i finskan. "Under" är fortfarande en vanlig preposition (eller postposition, om vi nu ska vara helt korrekta) och används som i svenskan, fast bakom huvudordet istället. "Pöydällä" ser kanske lite längre ut men det är bara för att man slagit ihop motsvarande två svenska ord så att innehållet blivit mer koncentrerat. Det enda svåra med den här meningen är egenligen att försöka uttala "pöydällä" utan att folk börjar flabba åt ens vokalljud. Särskilt om man är östgöte.
Orden, som kanske tycks vara längre på finska när man bara ser en text, är alltså där snarare mer koncentrerade i sitt innehåll än längre i själva grunden. Beroende på hur man ser det kan alltså de finska orden i sig tyckas längre, men att uttrycka samma sak på andra språk tar rent fysiskt, eller kanske grafiskt snarare, upp mer plats på andra språk. Dessutom går nog skillnaden i längd mellan vanliga ord på ett ut när man jämför svenska och finska - vare sig man tittar på sammansatta eller inte. Några exempel för att visa vad jag menar:
kieli - språk, tunga
suu - mun
orava - ekorre
tie - väg
nahka - läder
vaikea - svår/t
harmaa - grå
pusero - tröja
asunto - lägenhet
vesi - vatten
rapu - kräfta
Att jämföra ord utifrån hur de skrivs blir sen egentligen lite märkligt med tanke på att svenskan och finskan har olika stavningskonventioner. Här har finskan helt klart en fördel med tanke på att dess skriftspråk är relativt ungt och därför stämmer bättre överens med det talade språket än vad svenskan gör. Har man lärt sig uttalsreglerna för finska - vilket man gör redan första lektionen - kan man i princip läsa språket felfritt efter det. Att man sen får kämpa resten av livet med sin fula brytning är sånt man får ta. Mig personligen tog det två år från det att jag hade börjat läsa tills dess att jag accepterade att jag alltid kommer prata finska på östgötska. Lite tragiskt, men bättre sent än aldrig. Och lite tragiskt också att det skulle bli just den dialekten.
Ok, men åter till saken. Finskan är alltså betydligt lättare än både svenska och engelska när det gäller uttal och stavning. Jag har suttit i många timmar och försökt knäcka vissa av stavningsreglerna i svenskan men inte kommit längre än till att "det måste bero på typen av vokal". (Sen stämde det inte i alla fall ändå så jag få forska vidare.) Hur lätt kan det egentligen vara att lära sig när g ska uttalas som g och när det ska vara som j. Hur vet man vilken stavning det ska vara för sje- och tje-ljuden när det finns i runda slängar 12 varianter att välja mellan (sj, sch, ch, g, rs, tj, stj osv. osv.)? För att inte tala om engelska. Vad är egentligen syftet med alla dessa extra th och ou överallt? Jag vet inte hur lång tid det tog för mig att lära mig både uttala, stava och känna igen "thorough" i text. Nä, finskan är betydligt lättare när det gäller stavning.
Svenskan har för övrigt 17 vokaler, men använder bara 9 i skrift. Ni kan ju försöka gissa hur lätt det är att räkna ut vilket ljud som ska användas när. Finskan har förvisso ett antal bisarra diftonger, men håller sig annars ganska konsekvent till sina 8 vokaler. Hur svårt det är att lära sig höra och uttala skillnaden på dessa tror jag beror på hur gammal man är och hur stel ens hjärna har blivit. Jag kan dock tänka mig betydligt knepigare saker att lära sig än att gapa lite mer med munnen när man säger "ä" och "a" på finska. Exempel på detta skulle kunna vara lite schyssta klickljud som förekommer i en del afrikanska språk, eller varför inte lite betydelseskiljande glottala stopp? (Alla som har hört någon skratta tonlöst så att det låtar som något som klickar nere i halsen, vet vad ett glottalt stopp är.)
Finska vokaler
| Främre | Bakre | |||
| Orundad | Rundad | Orundad | Rundad | |
| Sluten | i | y | u | |
| Mellan | e | ø <ö> | o | |
| Öppen | æ <ä> | ɑ <a> | ||
Jag skulle vilja avhandla verben här också, men med risk för att förlora läsarkretsen för alla framtid på grund av för långa inlägg så väljer jag bara att konstatera följade: Finskan har ett enda oregenbundet verb. Detta råkar vara verbet "att vara" och alltså något man tvingas lära sig rätt snabbt ändå. Slå det om ni kan! Vem har inte suttit och tragglat oregebundna engelska verb, 15 stycken i veckan, hela högstadiet? (Vem satt inte senast igår och försökte skriva "inveg" innan hon kom på att det nog hette "invigde" ändå?)
Nä, finskan är ett nästan kusligt regelbundet språk. Dessutom har allt som heter artiklar och bestämda former totalt avskaffats. "Auto" betyder alltså både "bil" "en bil" och "bilen". En och ett finns alltså inte och heller inga genusböjningar i stil med "svår/svårt" eller "lille/lilla". Bekant för de flesta är säkert att man heller inte skiljer på han/hon utan har det gemensamma ordet "hän". (I början var jag lite orolig för att finnar på grund av detta inte riktigt visste skillnaden mellan män och kvinnor, men jodå, det gör de. Vore ju annars märkligt efter allt bastubadande som de utsätts för redan i unga år.) Faktum är att finskan är så genusavskaffad att man i dagligt tal inte ens säger "hän" om folk utan kort och gott "se". Det betyder "den/det" och jag blir fortfarande förolämpad när Mikael refererar till mig som en "den". Exempel "den förstår inte finska". Kul. Trevligt. Hallå?! Kan man få lite bekräftelse på att man är värdefull här eller? Mamma det:ade mig också en gång men hon förnekade ihärdigt att så var fallet. Sen hörde jag det igen, men då sa jag inget. Jag antar att det inte ses som en förolämpning här borta.
Jag tror att folk bara har hört att orden är jättelånga (och kanske jämfört med engelska där man särskriver nästan allt) och sen bara fått för sig att orden är långa. Det är lite som att alla har fått för sig att finska är ett jättesvårt språk. Påfallade få (egentligen ingen) av dem jag träffat som säger så har själva försökt lära sig finska, utan de har bara hört att någon annan har sagt det. Det finns till och med finnar som säger att finska är svårt. Hur är det ens möjligt att få en sådan uppfattning om ett språk som är sitt modersmål? De säger att det är svårt för att någon annan sagt det.
Sett ur ett annat perspektiv så är alla språk svåra. Det har ju t.ex. tagit mig 25 år att bli så bra på svenska som jag är nu. Språk är inget man lär sig på en vecka, det tar tid. Det beror lite på hur gammal man är, hur mycket man exponeras för språket och hur likt det är andra språk man kan sedan tidigare. Finska ser svårt ut för att orden ser så annorlunda ut, men i själva verket är det det mest regelbunda språk jag stött på hittills (bara ett enda oregelbundet verb till exempel). Myten om finskan som ett svårt språk kommer från
Ok, summa summarum av det jag pratade om före detta lilla inpass är alltså att finskan har sina kasus och sina regelbundna verb, men annars behöver man inte bry sig så mycket om att böja adjektiv rätt eller använda korrekt artikel. Något som dock är knepigt i finskan är just ett av dessa kasus. Det kallas partitiv och kräver att man, om man inte har det sedan tidigare, genast införskaffar sig ett gediget abstrakt tänkande. Partitiv används bl.a. för oavslutade eller pågående handlingar (t.ex. känslotillstånd såsom att älska), i negativa satser (jag har inte en bok) samt när man har fler än två saker eller en mängd av något. Har man dock bara läst lite diskret matematik och har lite kläm på oräknebara substantiv, så klarar man det hela galant! Ett litet exempel:
pulla - bulle/bullen. En bulle rakt upp och ner helt enkelt.
pullaa - en bit, eller en del av en bulle. Typiskt bra form om man vill bjuda på bullelängd och inte vill att personen ska äta upp hela längden.
pullat - bullarna. Vissa bestämda bullar, vanligen de man pratat om tidigare under samtalet. I extremfallet alla bullar i hela världen.
pullia - en delmängd av alla bullar i hela världen, eller av alla bullar som man refererar till i samtalet. Helt klart den knepigaste böjningen att hålla koll på, men den som vanligtvis används på inköpslistan, så jag börjar lära mig.
Se där, det var väl inte så svårt!
Ok, lite knepigt är det allt och då har jag hållit mig borta från konsonantförändringarna och pluralstammarna bara för att ge sken av att finskan är världens lättaste språk. Men, det jag egentligen vill komma fram till, och som jag hoppas att jag har gjort lite med den här texten, är att finskan har ett oförtjänt rykte om att vara ett så himla svårt språk, när det egentligen inte stämmer. Finskan är lätt eftersom våra kulturer är så lika, men uppfattas som svårt eftersom orden ser så annorlunda ut. Värt att tänka på att ryktet om finskan som ett svårt språk kommer från den svenska adeln som kom till Finland för att bo här på tilldelade ägor, men i princip bara hade finskspråkiga arbetare som skötte markerna (Källa: Språktidningen, nummer okänt men går att ta reda på). Att lära sig finska i vuxen ålder, utan någon lärare är säkerligen svårt, men vilket språk skulle inte vara det? Att sedan se språket som något för dem med lägre status, är säkert inte heller något som direkt ökar på motivationen.
Sverige ca 1730. Bild från onlinegalleries.com
Det som jag tycker är lite trist är att hela den här mentaliteten om mindrevärde tycks sitta kvar i finnarna. Det händer inte sällan att jag träffar folk som rent ut sakt avskyr och föraktar svenskar, enbart för att de tror att svenskarna tycker att de är bättre än finnarna. I ärlighetens namn tror jag inte att svenskar bryr sig så mycket, men även det upplevs som irriterande här borta. Sen finns det de som tycker att det är jätteroligt att träffa svenskar och vill veta allt om hur ett verb böjs i imperfekt till om alla svenskar äter gröt till frukost. Bilden är delad alltså. Dock tror jag aldrig att jag någon annanstans har träffat på folk som uppriktigt tycker att deras modersmål är det svåraste språket i världen, trots att de själva pratar det felfritt (ja, eller så felfritt som man nu pratar när man pratar, men den detaljen blir en alltför lång diskussion att ta upp här). Det finns finnar som är jätteförvånade över att man läser finska och uppmanar en nästan till att ge upp för att det är så svårt. Jag blir provocerad av sånt här, om det är någon som inte kan uttala sig om ett språk är svårt eller inte så är det väl någon med det som sitt modersmål? (Vänligen bortse här ifrån min analys av hur svåra svenska skrivregler är, för att få en gedigen och helgjuten argumentation texten igenom.) Det jag vill visa på är alltså att ryktet om finskan som ett svårt språk har gått så långt att till och med finnarna tror på det.
Med det här tänker jag inte uppmana folk till att gå ut på direkten och börja lära sig finska. Det jag vill är att uppmana alla som har och sprider inställningen om att finskan (eller vilket annat språk som helst) är svårt - utan att själva ha provat på det - att sluta med det. På samma sätt som man borde ifrågasätta slutsatser om annat innan man går ut och predikar dessa till var och varannan person man möter. Frågan om språk kanske inte är så allvarlig, men det finns andra saker som kan bli väldigt fel om man bara sväljer dem som sanningar utan att tänka efter själv först. Allt kan man förstås inte ifrågasätta, men idag har ni i alla fall förhoppningsvis lärt er att myten om finskan som ett svårt språk bara är just en myt. Alla språk är svåra, på ett eller annat vis. Fråga er själva hur lång tid det har tagit för er att bli så bra på ert modersmål som ni är nu. Mig har det i alla fall tagit nästan 25 år och jag är fortfarande inte klar.
Kommentarer
Trackback
